Att gå in i väggen.
Många i min omgivning är sjukskrivna p g a utmattning. De är fina, duktiga och lojala människor. I många och långa samtal med dem har de berättat hur de har hamnat i det läget. Det som går som en röd tråd i berättelserna är känslan av att om jag inte jobbar sjukt mycket mer än vad som är sunt så sjunker båten. Om inte jag håller i allting för familjen så sjunker båten. En känsla som jag själv är välbekant med från när jag själv var i den situationen. I många av fallen är chefen undfallande och/eller inte mottaglig för förslag till förbättring. Eller som i en del andra fall lyssnar och förefaller vara överens men sedan händer inget, eller i sämsta fall händer det motsatta mot vad man diskuterat. När jag (vis av skadan) påpekar att det faktiskt inte är deras ansvar så blir oftast reaktionen den: -Nej det är det ju inte men gör inte jag det så klarar vi oss inte, det blir inte bra….
Finns det mer överkapacitet?
Idag skördar vi full effekt av alla ”besparings” åtgärder som lanserades under krisåren i början av 90-talet och sen anammades av fler och fler företag och organisationer. Företagsledningarna var nöjda med att så mycket jobb kunde göras av så många färre och med ständiga omorganisationer hann ingen blir för bekväm i sin roll och fick aldrig chansen att tänka över systemet. Sen ville man inte inse att detta skapar förbrukade medarbetare som hela samhället men framför allt de som drabbas, får ta konsekvensen av.
”Felen” utreds – utan åtgärd.
Det görs utredningar som ska få fram var ”felet” ligger, vems ansvar det vilar på. Min åsikt är i samtliga fall allas och envars, på sitt sätt. Genom att jobba sig in i väggen, tillåter den som drabbas, idiotin att fortgå. Företagen/organisationerna kan fortsätta på inslagen linje i all evinnerlighet utan att drabbas av konsekvenserna tillräckligt hårt för att förändra något i sak. När sjukskrivningarna kommer täcker kollegerna upp tills de också går i väggen. Detta kostar samhället enorma summor i vård, mediciner och i utebliven arbetsinsats.
Hur man blir utmattad.
Visst kan man under en kortare period jobba i överljudshastighet och massa övertid, men det förutsätter också att du sen har möjlighet att trappa ner tempot igen. Stressen i sig är inte farlig, vi är utvecklade för att klara temporärt höga stresspåslag. Det finns dock en anledning till att vi har max 40 timmars arbetsvecka och ett maximalt antal timmar övertid.
Konstant vs temporär.
Nyckeln till att klara av stress att den är temporärt. Tänk en arbetsplats, där alla har normal arbetsbelastning, sen dras en eller fler tjänster bort från arbetsplatsen, men det jobb som utfördes av de som fick gå, fördelas ut bland kvarvarande. I ett sådant scenario hamnar arbetarna i ett läge där timmarna inte längre räcker till och stressen blir permanent. Binjurarna skickar ut mängder med kortisol för att hålla kropp och hjärna alert men organen orkar i längden inte höra på och stänger av ”öronen”. Tillslut mår man ganska dåligt och är tröttare när man vaknar än när man gick och lade sig. Man utvecklar inte sällan ett kontrollbehov som genomsyrar det mesta av det man gör. Minsta avvikelser från det man har planerat kan trigga okontrollerade utbrott. Man orkar inte ha kul längre. Till slut kanske man söker hjälp hos sjukvården för tröttheten.
Vad gör sjukvården?
Kanske tas det då lite prover och man kanske får vara hemma några veckor, kanske får man träffa en terapeut, ofta någon som också intervjuar närmaste chefen. Inte sällan konstateras det att den sjuke är ambitiös och har svårt att sätta gränser. Eller så skrivs det ut lite medicin som ska kicka till binjurarna lite så att tröttheten lättar. Eller lyckopiller som ska motverka nedstämdheten. Har man otur så blir man lite piggare ett tag för då orkar man fortsätta med vansinnet ett tag till, tills dess att man inte tar sig ur sängen en dag eller att man blir sittandes tomt stirrande i väggen och måste ledas hem. Att ta sig ut ur denna sits är ingen enkel historia och det finns ingen quick-fix. Men visst går det att komma tillbaka. Med rätt kost, rätt terapi och sundare livsföring kan man bygga upp sig själv igen. Men till vad…
Att lägga ansvaret rätt.
Innan det har gått för långt eller när man kommer tillbaka igen från sjukskrivning, istället för att jogga tillbaka in i väggen, hur vore det om ansvaret i stället, läggs där det hör hemma. Man har x antal timmar som man får betalt för att jobba. När tiden inte räcker till för att hinna med arbetsuppgifterna behöver chefen/ansvariga prioritera i vilken ordning de ska göras. Kan man inte utföra allt jobb enligt plan, meddela chefen/ansvarig och be om en ny prioritering till nästkommande arbetsdag. Är chefen inte på plats? Han/hon bör antingen vara möjlig att nå via mejl eller sms eller så får man gå högre upp i kedjan. När det dräller in nya arbetsuppgifter utföras, gå till chefen och be om en ny prioritering. Har det varit semestertider och jobb har blivit liggande… Be chefen att prioritera.
Hjälp dig själv, innan du hjälper andra/företaget.
På det viset hamnar ansvaret rätt och då medvetandegörs högre instans väldigt tydligt om hur situationen ser ut och har då valet att göra något om det är möjligt. Han/hon kan lyfta frågan uppåt om så krävs, vilket kan vara svårt för en anställd längst ner i kedjan. Väl komna hit säger mina vänner att deras chef inte tar tag i situationen för att han/hon har för mycket själva att göra. Inte sällan är den chefen också sjukskriven. I det läget måste man själv gå högre upp. Man kan inte rädda situationen genom att braka in i väggen själv. Det är ingen framgångsfaktor. Order om neddragningar i personalstyrkan kommer alltid ovanifrån, därför måste signaler om att den måste ökas, komma nedifrån och nå toppen.
Att tänka på som anställd.
Ju längre ner i stresskonen man kommer desto sämre förmåga att tänka hur man ska komma ur situationen har man. Därför är det viktigt att tidigt sätta gränsen för vad du kan acceptera, det är svårt att protestera när de kränks en gång för mycket. Se till att rasterna verkligen blir pauser från jobbet, acceptera inte jobbprat under den tiden. Räkna arbetslunch som arbetstid, det är därför det heter arbetslunch för att man får mat medan man jobbar… Acceptera inget tidsavdrag för en sådan lunch. De flesta chefer är inte elaka individer som är ute efter ditt blod. Mer troligt att de också har krav på sig att leverera och därför kanske inte är så lyhörda för sina underställdas behov.
Att tänka på som chef.
Är det du som är chefen? Försök jobba preventivt på samma sätt gentemot dina underställda och prioritera arbetsuppgifterna du vill ha lösta i första hand, så den arbetstid du har till ditt förfogande läggs på rätt saker. Styr upp det så att det inte pratas jobb på rasterna. Ge dig själv o dina medarbetare chans till avkoppling. Ställ inga jobbrelaterade frågor under lunchrasten till den personal som har valt att äta inne. Får du besök under lunchen se till att ta med dig gästen någon annan stans än där personalen äter/fikar/kopplar av, om det inte är någon som personalen bett att få träffa.