Kategori: Uncategorized

Det är min version av Hamlets fråga ”- Att vara eller inte vara” i Shakespeares drama. Jag har filosoferat kring den frågan.

Många gånger under mitt liv har jag önskat att jag var någon annan. Det är ytterst sällan jag gör det nu för tiden, för jag kan konstatera att den där någon annan har problem av stora mått. Hen har otroligt stora förväntningar på sig att leverera samtidigt som hen verkar vara väldigt ineffektiv till den grad att man kan misstänka ren och skär lathet. Eller möjligen så underbetald och understimulerad att hen har tappat motivationen helt.

Låt mig förtydliga och illustrera med dessa bilder.

Dessa bilder ger bara ett fåtal exempel på vad någon annan förväntas göra: Byta toarulle, lägga det tomma mjölkpaketet i pappersåtervinningen, ställa in det tomma glaset i diskmaskinen och diska kastrullen. Alla extremt otacksamma uppgifter som någon annan inte uppmärksammar att någon annan gjort, skulle någon annan ha fixat dem. Det intressantaste med någon annan är, att väldigt många tycker sig vara denne någon annan, som känner förväntningarna spraka i luften. Detta i sin tur gör någon väldigt frustrerad, eftersom någon inte alls är särskilt taggad på att leverera vad någon annan har struntat i. För det är så det börjar.

Någon lämnar den tomma toarullen och förväntar sig (kanske) att någon annan någon annan ska byta rullen mot en ny. En annan (eller möjligen samma) någon lämnar det tomma mjölkpaketet i hopp om att någon annan ska vilja lägga bort det i återvinningen. Likadant med glaset och kastrullen som kan ha lämnats åt sitt öde av i stort sett vem som helst med samma förhoppning om någon annans insats.

Det lustiga med vårt hushåll är att vi vet exakt vilka som bor i vårt hem och att någon annan inte ingår i hushållet. Ingen har sett någon annan skrota omkring och drälla saker omkring sig. Men likväl, när jag (och inte någon annan) ställer frågan till resten av hushållet, om vem som lämnat den tomma rullen, får jag alltid svaret att någon annan gjort det. Jag är ju säker på att jag inte är denne någon annan eftersom jag inte lämnat rullen, men övriga verkar lika övertygade om sin oskuld. Ett ytterst märkligt fenomen. Men ärligt talat förstår jag att någon annan har ledsnat, med tanke på arten av alla uppgifter någon inte orkat fixa. Ärligt talat, är jag inte förvånad. Samtidigt har jag en otrevlig misstanke om att någon i hushåller förväntar sig att jag ska vara någon annan, när någon annan inte orkar men jag har fullt upp med att vara jag.

Fenomenet verkar dessutom breda ut sig utanför hemmets vrå till arbetsplatsen. Där någon annan inte är anställd som fixare, men ändå förväntas torka upp kaffepulver på arbetsbänken som någon lämnat efter sig, ta upp någons matrester ur diskhon, ta bort spåren efter någon på toaletten och byta påse i hushållssopkärlet när någon har fyllt den med sopor mm. Listan kan göras hur lång som helst. Men det tar inte slut där, det är samma sak där ute IRL. Någon ”tappar” ett godispapper – Äsch, någon annan får plocka upp det. Någon orkar inte göra rent tränset efter ridningen – någon annan får göra rent det när den ska ha det…

Detta kan tyckas trivialt men beteendet som någon har, som förväntar sig att någon annan ska fixa det någon inte själv ids göra, är väldigt vanskligt. Det tyder på en oförmåga att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Exempelvis orkar någon inte källsortera för att minska påverkan på miljön – någon annan får fixa det. Någon vill ha vad någon annan har men har inte råd och skuldsätter sig – någon annan får gå in och styra upp det. Någon blir sjuk av sin livsstil men är inte villig att ändra sig – någon annan ska ändå kunna uträtta ett mirakel osv.
Men jag förstår, jag tycker inte heller att det är enkelt att vara mig själv och i mig själv 100 procent av tiden. Dock ber jag numera gärna någon annan om hjälp om jag behöver, och hjälper lika gärna någon annan om jag kan. Men som en idag helnykter sockertorsk vill jag verkligen inte låta någon annan ta över mitt liv och låta världen begrava någon annan när min tid på jorden är slut.

Låt ingen kapa helgerna för dig oavsett vad som händer. Ät, drick, känn och gör för din egen skull, och inte någon annans. Låt det gamla året sluta som du vill att det nya ska bli.

God Jul o Gott Nytt År!

Nej, såklart inte! Men tittar man på reaktionerna som smala människor opåkallat får när de tänker noga på vad de äter, så kanske det inte är så självklart ändå. Att vara vegan, vegetarian, inte äta fläsk eller rött kött, äta fettsnålt, laktosfritt eller glutenfritt verkar vara allmänt accepterat. Men att äta mat lagad från grunden, med så rena och oprocessade råvaror som möjligt, det verkar vara väldigt provocerande för många, om man inte behöver gå ner i vikt. Kanske är inte det så konstigt, med tanke på att det mesta som involverar kost i media, på något sätt handlar om att korrigera ett problem (i första hand övervikt), vare sig det är artiklar, föredrag, tv-program eller reklaminslag.

Det lättaste sättet att förbli frisk måste ju vara att aldrig bli sjuk! Att vilja äta rätt för att kunna behålla hälsan, är väl det bästa man någonsin kan göra för sig själv enligt mitt sätt att se det.

Hur ska man då tänka nyttigt utan att behöva tänka banta?

Här nedan följer fem enkla råd.

Jag funderar på, vad blir de flesta sjuka av när det gäller kost? Det första som slår mig är skräpmat, läsk o godis.
Så första rådet blir då att bara äta sådant i undantagsfall, och inte låta undantagen bli vardag.

Många känner inte av problemen gluten kan skapa i kroppen. Trots det har gluten en inverkan på tarmarna som gör att porerna i tarmen vidgas mer än normalt och därmed släpper ut större molekyler än vad som normalt ska kunna passera. Dessa ämnen, fria radikaler, ökar trycket på immunförsvaret och behovet av antioxidanter. Kroppen har en fantastisk återhämtningsförmåga absolut, men det är onödigt att den går på högvarv hela tiden.
Därför blir mitt andra råd att undvika mjölmat, även de produkter där man bytt ut mjölet mot glutenfritt där man processat bort glutenet. Byt mot naturligt glutenfria alternativ.

En av de sjukdomar som ökar med epidemisk hastighet är diabetes typ 2. Det är en lömsk sjukdom som smyger sig på den som drabbas. När man äter livsmedel som innehåller mycket kolhydrater (socker) stiger blodsockret, vilket snabbt blir giftigt. För att förhindra det har kroppen ett försvar i form av produktion av ett hormon, insulin. Insulinet ser till att hjälpa cellerna att ta upp sockret ur blodomloppet och därmed få ner sockernivåerna. Ju mer socker som kommer in, desto mer insulin produceras. Detta leder till att cellerna efter långvarig exponering för höga insulinnivåer utvecklar en tolerans och blir inte lika känsliga för hormonets effekt. Till slut klarar inte kroppen att producera tillräckligt mycket insulin för att få tillräcklig effekt därmed tvingas kroppen att dumpa ut sockret i urinen, och diabetes typ 2 är ett faktum. Obs! Detta drabbar även smala tvärtemot vad många tror.
Tredje rådet blir att minska mängden kolhydrater och byta ut dem mot fett (som inte höjer blodsockret och mättar bra) och att om du vill äta frukt välj i första hand bär eller hela frukter med högt fiberinnehåll. Undvik smoothies och juice eftersom dessa inte innehåller fibrer/hela fiberceller, som kan sakta ner takten på utfällning av socker/fruktos i blodet och kroppen och göra det mer hanterbart för levern framför allt.

Vegetabiliska oljor är något som blev introducerat som svar på förhastade slutsatser om att fett och då framför allt mättat fett skulle vara farligt. Det fanns förutom dåligt utförd forskning, även politiska skäl till att man på 50-talet valde att tro att det var fettet som orsakar hjärt-/kärlsjukdom och inte sockret. Dessa oljor är instabila i sin konstitution och härsknar därför lätt. När man tillverkar något som ska likna smör av dessa oljor processas de på ett sätt som gör att de blir härdade och mer stabila. En del av molekylerna hinner dock inte härdas klart utan blir kvar i ett mellanläge = transfetter. Dessa transfetter har man faktiskt helt överens om i forskarvärlden att de är farliga för oss. Olivolja, kallpressad av god kvalité kan man gärna använda i dressingar mm och kanske rapsolja att använda ihop med smör för stekning.
Råd fyra: Undvik alla produkter där vegetabiliskt fett är använt t ex margarin. Färdigrätter med vegetabiliskt fett är oftast producerade med margarin eftersom det är betydligt billigare än smör.

Livsmedelsverket har godkänt en väldans massa tillsatser som producenterna kan använda för att ge livsmedel bättre smak, utseende och hållbarhet. En sådan tillsats är t ex maltodextrin vilken industrin har fått igenom att den inte alltid måste deklareras i innehållsförteckningen. Den används i väldigt många mejeriprodukter där man har tagit bort fettet. Då fungerar maltodextrinet som konsistensgivare. Problemet är att det är en form av socker men som inte ger någon söt smak så du som konsument vet inte om att du äter socker men din kropp reagerar. Innehållsförteckningens energifördelning avslöjar hur mycket socker (kolhydrater) produkten innehåller. Rökt skinka ska i naturligt skick endast innehålla ca 0,5 gr kolhydrater per 100 gr så om den innehåller 2-3 gr kolhydrater eller mer kan man vara säker på att dessa består att tillsatt socker i någon form.
Femte och sista rådet blir därför att börja läs innehållsförteckningar på all mat som är processad som charkuterier, mejeriprodukter, snacks, färdigrätter mm. Det gäller för övrigt även sk naturgodis och ekologiska produkter. Tillsatser som glukos/fruktossirap är inget man vill konsumera i onödan och de brukar tyvärr finnas även i ekologiska produkter.

Att gå in i väggen.
Många i min omgivning är sjukskrivna p g a utmattning. De är fina, duktiga och lojala människor. I många och långa samtal med dem har de berättat hur de har hamnat i det läget. Det som går som en röd tråd i berättelserna är känslan av att om jag inte jobbar sjukt mycket mer än vad som är sunt så sjunker båten. Om inte jag håller i allting för familjen så sjunker båten. En känsla som jag själv är välbekant med från när jag själv var i den situationen. I många av fallen är chefen undfallande och/eller inte mottaglig för förslag till förbättring. Eller som i en del andra fall lyssnar och förefaller vara överens men sedan händer inget, eller i sämsta fall händer det motsatta mot vad man diskuterat. När jag (vis av skadan) påpekar att det faktiskt inte är deras ansvar så blir oftast reaktionen den: -Nej det är det ju inte men gör inte jag det så klarar vi oss inte, det blir inte bra….

Finns det mer överkapacitet?
Idag skördar vi full effekt av alla ”besparings” åtgärder som lanserades under krisåren i början av 90-talet och sen anammades av fler och fler företag och organisationer. Företagsledningarna var nöjda med att så mycket jobb kunde göras av så många färre och med ständiga omorganisationer hann ingen blir för bekväm i sin roll och fick aldrig chansen att tänka över systemet. Sen ville man inte inse att detta skapar förbrukade medarbetare som hela samhället men framför allt de som drabbas, får ta konsekvensen av.

”Felen” utreds – utan åtgärd.
Det görs utredningar som ska få fram var ”felet” ligger, vems ansvar det vilar på. Min åsikt är i samtliga fall allas och envars, på sitt sätt. Genom att jobba sig in i väggen, tillåter den som drabbas, idiotin att fortgå. Företagen/organisationerna kan fortsätta på inslagen linje i all evinnerlighet utan att drabbas av konsekvenserna tillräckligt hårt för att förändra något i sak. När sjukskrivningarna kommer täcker kollegerna upp tills de också går i väggen. Detta kostar samhället enorma summor i vård, mediciner och i utebliven arbetsinsats.

Hur man blir utmattad.
Visst kan man under en kortare period jobba i överljudshastighet och massa övertid, men det förutsätter också att du sen har möjlighet att trappa ner tempot igen.  Stressen i sig är inte farlig, vi är utvecklade för att klara temporärt höga stresspåslag. Det finns dock en anledning till att vi har max 40 timmars arbetsvecka och ett maximalt antal timmar övertid.

Konstant vs temporär.
Nyckeln till att klara av stress att den är temporärt. Tänk en arbetsplats, där alla har normal arbetsbelastning, sen dras en eller fler tjänster bort från arbetsplatsen, men det jobb som utfördes av de som fick gå, fördelas ut bland kvarvarande. I ett sådant scenario hamnar arbetarna i ett läge där timmarna inte längre räcker till och stressen blir permanent. Binjurarna skickar ut mängder med kortisol för att hålla kropp och hjärna alert men organen orkar i längden inte höra på och stänger av ”öronen”. Tillslut mår man ganska dåligt och är tröttare när man vaknar än när man gick och lade sig. Man utvecklar inte sällan ett kontrollbehov som genomsyrar det mesta av det man gör. Minsta avvikelser från det man har planerat kan trigga okontrollerade utbrott. Man orkar inte ha kul längre. Till slut kanske man söker hjälp hos sjukvården för tröttheten.

Vad gör sjukvården?
Kanske tas det då lite prover och man kanske får vara hemma några veckor, kanske får man träffa en terapeut, ofta någon som också intervjuar närmaste chefen. Inte sällan konstateras det att den sjuke är ambitiös och har svårt att sätta gränser. Eller så skrivs det ut lite medicin som ska kicka till binjurarna lite så att tröttheten lättar. Eller lyckopiller som ska motverka nedstämdheten. Har man otur så blir man lite piggare ett tag för då orkar man fortsätta med vansinnet ett tag till, tills dess att man inte tar sig ur sängen en dag eller att man blir sittandes tomt stirrande i väggen och måste ledas hem. Att ta sig ut ur denna sits är ingen enkel historia och det finns ingen quick-fix. Men visst går det att komma tillbaka. Med rätt kost, rätt terapi och sundare livsföring kan man bygga upp sig själv igen. Men till vad…

Att lägga ansvaret rätt.
Innan det har gått för långt eller när man kommer tillbaka igen från sjukskrivning, istället för att jogga tillbaka in i väggen, hur vore det om ansvaret i stället, läggs där det hör hemma. Man har x antal timmar som man får betalt för att jobba. När tiden inte räcker till för att hinna med arbetsuppgifterna behöver chefen/ansvariga prioritera i vilken ordning de ska göras. Kan man inte utföra allt jobb enligt plan, meddela chefen/ansvarig och be om en ny prioritering till nästkommande arbetsdag. Är chefen inte på plats? Han/hon bör antingen vara möjlig att nå via mejl eller sms eller så får man gå högre upp i kedjan. När det dräller in nya arbetsuppgifter utföras, gå till chefen och be om en ny prioritering. Har det varit semestertider och jobb har blivit liggande… Be chefen att prioritera.

Hjälp dig själv, innan du hjälper andra/företaget.
På det viset hamnar ansvaret rätt och då medvetandegörs högre instans väldigt tydligt om hur situationen ser ut och har då valet att göra något om det är möjligt. Han/hon kan lyfta frågan uppåt om så krävs, vilket kan vara svårt för en anställd längst ner i kedjan. Väl komna hit säger mina vänner att deras chef inte tar tag i situationen för att han/hon har för mycket själva att göra. Inte sällan är den chefen också sjukskriven. I det läget måste man själv gå högre upp. Man kan inte rädda situationen genom att braka in i väggen själv. Det är ingen framgångsfaktor. Order om neddragningar i personalstyrkan kommer alltid ovanifrån, därför måste signaler om att den måste ökas, komma nedifrån och nå toppen.

 Att tänka på som anställd.
Ju längre ner i stresskonen man kommer desto sämre förmåga att tänka hur man ska komma ur situationen har man. Därför är det viktigt att tidigt sätta gränsen för vad du kan acceptera, det är svårt att protestera när de kränks en gång för mycket. Se till att rasterna verkligen blir pauser från jobbet, acceptera inte jobbprat under den tiden. Räkna arbetslunch som arbetstid, det är därför det heter arbetslunch för att man får mat medan man jobbar… Acceptera inget tidsavdrag för en sådan lunch. De flesta chefer är inte elaka individer som är ute efter ditt blod. Mer troligt att de också har krav på sig att leverera och därför kanske inte är så lyhörda för sina underställdas behov.

Att tänka på som chef.
Är det du som är chefen? Försök jobba preventivt på samma sätt gentemot dina underställda och prioritera arbetsuppgifterna du vill ha lösta i första hand, så den arbetstid du har till ditt förfogande läggs på rätt saker. Styr upp det så att det inte pratas jobb på rasterna. Ge dig själv o dina medarbetare chans till avkoppling. Ställ inga jobbrelaterade frågor under lunchrasten till den personal som har valt att äta inne. Får du besök under lunchen se till att ta med dig gästen någon annan stans än där personalen äter/fikar/kopplar av, om det inte är någon som personalen bett att få träffa.